Good enough?

Jag tänker på det här med att känna sig otillräcklig. En känsla jag brottats med så länge jag kan minnas.
Aldrig bra nog. Aldrig helt rätt eller rolig nog, snygg nog. Jag minns hur jag bad om ursäkt i förväg, att jag nog kunde vara lite tråkig, när jag skulle leka med nån kompis. Jag tror det var i mellanstadiet. För att jag mest var van att leka med min bästis, som flyttade nån gång i femman. Jag ville liksom sänka förväntningarna.

Var kommer det ifrån?

Jag minns inte att jag hade jättehöga krav på mig hemifrån, eller att det skälldes speciellt mycket. Jag vet att jag tyckte om att sitta inne och rita och läsa, men att mamma och pappa ville att jag skulle ut och leka. Det introverta gjorde sig påmint redan då.

Sedan dess har jag lärt mig. Jag har lätt att lära känna folk numer (fast nånstans finns alltid rädslan att inte räcka till, att vara tråkig). Jag kan umgås i större sammanhang och verkar nog rätt säker från utsidan. Det syns nog inte att jag får kämpa. Hur mycket energi det tar att umgås med nya människor, vara i stora sammanhang, hur roligt jag än tycker att det är. För det tycker jag. Men jag har lärt mig att jag måste vila efteråt, annars kraschar jag.
Intressant att jag väljer att jobba som chef, där man hela tiden blir granskad och bedömd. Hela tiden kan göra lite mer, lite bättre.

Men vem sa att livet skulle vara lätt? Det vore rätt trist om det inte fanns några utmaningar. Och jag har lärt mig en hel del på vägen. Nu vet jag hur jag ska göra. Jag ska bara göra det också.