söndag 18 mars 2018

gott så

Livet är ändå rätt bra.
Drack vin igår. Tre glas. Blev salongs och vaknade med huvudvärk.
J följde med på middag, trots ångest, och hade till och med ganska trevligt. Vilket jag såklart trodde och hoppades på. Så, vi är okej. Bättre än okej, bra, faktiskt.
Idag ska jag springa, laga mat och förbereda mig för årets mest späckade vecka.

torsdag 15 mars 2018

droppen

Sen rann det över ändå. Trots rätt dosering.
För jag förstår att han fortfarande känner av det senaste jobbiga året. Jag förstår att han har en ålderskris, att han känner att han inte gjort något bestående i livet. Jag förstår att det gör att det är jobbigt att prestera socialt. Jag förstår att han vill ha ett syfte med en resa, inte bara åka iväg för att det är kul att åka till nåt nytt ställe. Jag är så jäkla förstående så jag kräks!
Så när han sa att han fick ångest av att tänka på middagen vi ska på på lördag, med mina vänner, så rann det över. Jag blev stel och kall. Kände att jag måste säga något nu. Annars kommer det att växa, frodas och ta över hela mig.
Så jag sa. Berättade att jag kände att vi inte gör något, kommer jag med idéer möts de av skepticism, att om vi gör något är det sällan bara vi två och tyckte han det var tråkigt att göra saker med mig? Att jag känner mig bortprioriterad och tagen för given. Och han sa att det absolut inte är så, att han är dålig på att komma på saker att göra och att han vill ha ett syfte med sånt han gör, men att det inte betyder att vi inte kan göra saker jag vill också. Att han älskar mig, men att det är så sjukt jobbigt med människor han inte känner, att det blir sån press. Fast det betyder inte heller att vi inte kan träffa dem.

Jag vet inte om vi egentligen kom så långt, men jag fick i alla fall ur mig nåt som annars hade legat och svartnat och ruttnat.

måndag 5 mars 2018

Eller inte

Eller så upptäcker man nån timme senare att man feldoserat Venlafaxinet i två dagar och bara tagit halva doser. Plötsligt blir gråtattacker och ångest väldigt förståeliga.
Det hade i alla fall det fina med sig att J faktiskt kommit med lite input om vad man kan göra på olika ställen, om vi skulle åka dit. Känns väldigt bra.

söndag 4 mars 2018

Kris?

Det här med att vara olika. Det funkar väl okej, men ibland blir det bara fel. Eller så är jag inne i nån slags två och ett halvt-årskris. Jag vet inte. Men jag upplever att jag tas lite för given. Att det inte är så viktigt att boka in saker, bara han och jag. Ska det göras saker så är det alltid tillsammans med kompisen och hans tjej. De är trevliga, inget fel på dem direkt, men jämt? Det är klart att jag frågar mig om han inte vill göra saker bara vi. Att jag undrar varför han i princip aldrig vill göra nånting som jag föreslår, inklusive att åka bort nånstans nån weekend. Det måste finnas ett mål enligt honom, ett syfte, men vad hände med att göra saker för varandra? Att göra den man tycker om glad? Okej om han inte gillar mina förslag, men kom med något själv kanske?
Jo, jag kan resa själv eller med vänner. Jag ska det, i sommar, åka iväg på en utbildningsresa. Jag kan gå på grejer själv också, men jag vill ju göra saker med honom. Att bara sitta hemma, det är.. Det är mysigt det med, men inte bara!
I alla fall kunde jag inte prata om det här idag. HSP'n var vild och galen och tårarna rann för allt och inget och jag orkar inte gråta jämt när jag ska prata om saker. Jag väntar tills jag är stabilare. Så jag gick till gymet och gjorde mitt sista springpass för veckan och sedan köpte jag choklad. Hit med lite endorfiner! Nu känns det bättre. Med gråten, den har stillat sig. Däremot funderar jag fortfarande över det andra.