måndag 30 januari 2017

Tröttman i januari

Idag är det ljust ute, prisa who ever!
I köket på jobbet diskuterade vi just den stora tröttman. Att man ska jobba så hårt att det känns som om den bästa helgen är den då man inte gör nånting alls. Men, sa jag, vi får inte glömma att det är januari. Ljuset, orken, den kommer. Jag väljer att tänka så i alla fall, vis av erfarenheten som 43 år med zombiekänslor, just i januari, ger mig. Det får vara ok att drömhelgen är en då jag inte behöver stiga upp ur sängen om jag inte vill.
Med det sagt har jag börjat med d-vitamin på flaska, i hopp om att bli piggare och få bättre hår och hy. Åh, hår, förresten! Jag ska ju klippa av skiten nu! Inte kort, men en bra bit kortare och förhoppningsvis mer frisyraktigt. Nästa onsdag, jag längtar!

söndag 29 januari 2017

Januari

Så börjar jobbet och så sinar blogginläggen.
Det är januari. jag vet det. Den grå månaden, som suger all energi ur kroppen som en blodigel. Att gå upp, jobba, komma iväg till träningen några gånger och sjunga en gång i veckan tar all kraft jag har just nu. Lägg sedan till att de första två helgerna var fullbokade med, visserligen trevliga, aktiviteter, så jag inte fick mina livsviktiga slöa förmiddagar, så förstår ni.
Härom dagen fick jag tips på d-vitamin på flaska. Jag har köpt och provar, allt för att piggna till.

Hursomhelst. Jobbet kräver massor. Ungefär varannan dag går jag in på Platsbanken och tittar efter sånt jag kan söka. Hittills har jag inte gjort det. Inte ens det jag skrev om förut. Men det är som en tröst, en snuttefilt. Det finns en väg ut, liksom. Jag vet inte ens om jag vill vara chef. Ibland skulle det vara så skönt att bara kunna ringa sig sjuk och låta andra fixa. Slippa bli klämd mellan medarbetare och styrelse, för är det inte de ena som tycker massa, så är det de andra. Eller kanske bli chef på ett lite större ställe, där jag fick vara mer bara chef. Ha en roll, bara. Jaja. Vi fr se. Just idag känns det okej i alla fall.

Hemmalivet är väldigt lugnt, händelselöst nästan, men ganska skönt. Det har varit rörigt, rent städmässigt och ingen av oss har orkat ta tag i det. Som tur var kom en kompis till J på besök i helgen, så vi var tvungna att röja. Vilken skillnad det är i min själ när det är städat. Ska försöka hålla det såhär ett tag nu.

Jag har lyckats hålla fast vid min tanke att reflektera över veckan. Det är bra. Det ska jag för övrigt göra nu.

torsdag 19 januari 2017

Recap

Nästan ett inlägg om dagen när jag var ledig, och sedan... Inget! Orken finns inte riktigt. Inte tiden heller, särskilt inte nu när jag inte ska ha skärmtid i sängen längre.
Hursomhelst, det rullar på. Jag mår upp och ner, som vanligt. Har haft lite tuffa dagar på jobbet, antagligen mest pga egna demoner. Jag har lyckats träna hyfsat regelbundet och fått ok med sömn. Ibland har blodsockret sjunkit och då har J fått ta lite smällande i skåpsluckor och slamrande med disk. Det är ju inte alltid det hänt så mycket hemma under dagen och jag kan väl tycka att jag inte ska behöva göra allt när jag kommer hem. Särskilt inte när jag är nytränad med lågt blodsocker. Men det löste sig det med.
Vi har det väldigt bra, faktiskt. Känns så skönt att komma hem och bara sitta i soffan, nära, och titta på någon av våra serier. En sån liten sak som att han gör i ordning min tekopp utan att jag bett honom. Lapparna på köksskåpet på morgonen.
Det är fint.

söndag 8 januari 2017

Mål

Jag har ju tänkt att jag inte ska ha nyårslöften, utan mer årsmål. Ett mål, egentligen.
Balans.
Balans mellan arbete, hobby och jag.
Inte göra mer än hundra procent, som en klok kollega sa en gång.
Så jag tänker så här. För att nå balans måste jag aktivt göra saker. Jag kan inte bara fortsätta som förut och förvänta mig att det ska bli annorlunda, aka Einsteins definition på galenskap. Nej. Jag har några idéer.
1. Avsätta tid varje helg, företrädesvis söndag, för reflektion över veckan som varit och den som komma skall. Titta på vad som funkat bra, när jag mått dåligt, när jag mått bra, har jag stressat och i så fall varför.. Reflektion, som sagt.
2. Inte jobba över. Om jag inte absolut måste och i så fall försöka se till att få ut tiden samma vecka. Det jag gör ska rymmas under 40 timmar. Gör det inte det är det för stor arbetsbelastning och det ska märkas.
3. Träna regelbundet 2-3 gånger per vecka. Kondition och yoga. Inte tulla på det, för det får mig att må bra i långa loppet, även om jag där och då vill hem till soffan.
4. Få tillräckligt med sömn, helst ca sju timmar per natt.
5. Äta bra mat. Undvika gluten och vitt socker, som uppenbarligen stressar min kropp.
6. Pussas mycket. Vi har ärligt talat inte så mycket sex just nu. Både J och jag mår lite sådär, har en inre stress och mina tabletter tar ju dessutom bort ganska mycket sug (sen är det ju kul när man väl är igång, ändå). Men vi rör väldigt mycket vid varann. Vi kramas, pussas, hånglar, sitter nära i soffan, smeker varann när vi går förbi. Så det får vara så nu, jag tänker inte stressa upp mig över det också, inte så länge jag känner närheten.
7. Säga nej. Utan dåligt samvete.

Egentligen är den första punkten den allra viktigaste, eftersom det är där jag reflekterar över hur det gått med det övriga. Den ska aldrig någonsin göras avkall på. Vet jag att det är lite tid på söndagen, så gör jag det på lördagen. Kanske landar några av reflektionerna här, vi får se. Om det känns intressant att dela med mig av dem.

fredag 6 januari 2017

ännu en dag i soffan

Jag kom försent till gymmet idag. Alltså, försent för att hinna springa innan yogan. Sängen var sådär galet skön igen. Straffet för det är att jag får släpa mig till gymmet imorgon också, för springpasset.
Efter yogan kom jag hem till en hyfsat nyvaken J, som suttit uppe och jobbat halva natten. Vi åt frukost, om man kan säga så kl ett, han satte sig och jobbade igen och jag tog tag i tredje säsongen av SKAM.
Det går ju inte att komma ifrån att det är en väldigt bra serie. Ungdomar och norska till trots. Jag gillar tredje säsongen bäst hittills, som de flesta andra verkar göra. Andra säsongen var bra, men så jäkla smärtsam att se. Förmodligen för att den ligger närmare mig själv. Isak kan jag ha mer distans till, samtidigt som jag känner med honom. Många spontana leenden. Jag har nåt eller några avsnitt kvar, men dem hinner jag inte se, för vi ska på bio.

torsdag 5 januari 2017

Soffan och jag. Och katten.

Äntligen kom den där dagen.
Jag sov länge, som vanligt. Klev upp och har sedan dess slasat runt i nattlinne och tofs i håret hela dagen. Tillbringat syndigt mycket tid i soffan med katten och andra säsongen av SKAM. Den var bra, men psykiskt jobbig. Mitt i nånstans var jag tvungen att äta upp halva marsipangrisen som är kvar, bara för att klara av att fortsätta titta. Imorgon släpps tredje säsongen på SVT play, tjohej!
Fast det blir inte riktigt lika slappt imorrn. Det är träningsdags, springa och yoga, sedan ska vi ta oss till posten och så småningom till och med dra in till stan, på bio. Värsta stressdagen! Nejdå. Jag ska nog försöka få in lite nottraggling dessutom.

En annan grej ska jag göra med. Söka ett jobb. Inte för att jag nödvändigtvis vill byta, men det är mer "chefigt", mindre totalansvar och kortare resväg. Och jag vill väl se lite hur jag ligger till på marknaden. Jag söker. Inte mer än så. Förmodligen får jag inte ens ett personligt svar.


onsdag 4 januari 2017

Det lättar

Det där med att gå upp tidigt och dra till gymmet gick det väl sådär med. Sällan har sängen varit så perfekt mjuk och fast samtidigt, temperaturen under täcket så perfekt och kuddarna så lagom fluffiga. När dessutom snön yrde som besatt utanför fönstret gjorde jag valet att ligga kvar. För att jag kunde.
Sedan gick jag faktiskt och tränade ändå, men då hade klockan hunnit bli ett. Vi är inga morgonmänniskor varken jag eller J. Dessutom tror jag att jag behövde sova. Lite knas, två dagar in på jobbet och jag är helt slut. Jag får ta den här terminen och sedan utvärdera, är det värt det? Frågan är ju bara vad jag skulle göra istället.
Lilla pappa har fått åka hem. Det ser bättre ut för tillfället och det verkar som att de kan vänta med operationen tills i februari. Det är en sådan oerhörd lättnad.
I övrigt har jag mest legat i soffan och tittat på Skam, som alla andra. Det är skönt, så underbart skönt, att inte ha några måsten. Att jag dessutom har fyra dagar kvar, ljuvligt!
Livet känns alltså lite lättare just idag.

tisdag 3 januari 2017

dags för teflon igen

Jobbet. Medarbetaren, som inte vill ha ansvar, fast ändå vill det, men isåfall ha mer betalt. Fast jag menar att det ingår i jobbet att ta ansvar. Och visst, jag hade inte riktigt kläm på att jag borde haft lönesamtalet redan förra våren, eftersom budgeten redan var satt i höstas. Det var liksom ingen som sa, jag har fått lista ut det själv (efter år av undermåliga lönesamtal, som inte varit några egentligen). Och nu vet jag, gör om, gör rätt.  Jag lär mig. Ingen kan säga att jag inte är förändringsbenägen och öppen. Faktiskt. Förresten hade hon inte fått mer ändå, ökningen var rätt hög.
Jag vet att jag inte är perfekt eller färdig som chef. Det blir man aldrig ens. Men som sagt, jag lär mig och jag försöker. Försöker nog vara lite för sjysst ibland, som nu när jag gett alla ett lite sjysstare schema under julen. Bjudit på några timmar. Kommer inte hända igen. Tyvärr är det väl så, att mycket vill ha mer.
Och så känner jag mig usel ändå. Dålig, inte bra nog. En bluff som snart kommer avslöjas.
Fast jag vet ju. Jag åt ingen lunch idag. Och med pappa på sjukhus, jag är hudlös.

Hem, prata av mig redan i hallen. Gråta en skvätt. Snart äta lasagne, titta på film. Gå till gymet imorrn bitti och springa av mig. Njuta av den sista ledigheten, utan att låta den färgas av dumma tankar. Teflon.

måndag 2 januari 2017

Inte så bra start

Direkt efter jobbet möter jag upp J och vi åker till sjukhuset. Där hittar jag min lilla pappa i dagrummet, klädd i sjukhuskläder och med slangar och pipande dosor på sig. Han behöver egentligen opereras. En rutinoperation, men eftersom han äter blodförtunnande kan rutinen bli något mycket värre än så. Förhoppningsvis lugnar det ner sig och operationen kan vänta till slutet av januari, då det är ok att plocka bort den blodförtunnande medicinen. Gör det inte det.. Då är det bara att hålla alla tummar och tänka alla goda tankar som finns. Imorgon vet vi mer.
Jag är inte på långa vägar beredd att klara mig utan min far ännu. Han har så mycket kvar att ge, att göra.
När vi satt där och pratade med pappa, om eventuell operation, kunde jag inte låta bli att tänka på den där gången för fem och ett halvt år sen, då jag senast satt på ett sjukhus och väntade på utgången av en operation. Visserligen en helt annan situation, men tankarna kom ändå.
Nu hoppas vi på bättring och senarelagd operation. Så ska det bli. Punkt.