tisdag 29 november 2016

Måste eller möjlighet?

Men ok, om vi då skulle vara tvungna att flytta. Det skulle ju kunna vara en chans att göra nåt helt nytt. Börja om, med nya förutsättningar. Jobba deltid, förutsatt att det funkar ekonomiskt, skriva den där boken. Hitta ett annat chefsjobb och göra mer saker rätt från början. Träna mer, hitta nya sångsammanhang. Kanske hjälpa till att bygga upp den kör som finns där, kanske starta en ny? Kanske börja med impro igen? Bra sätt att träffa folk.
Om vi skulle flytta, så vill jag bo centralt. Ha tillgång till caféer, stad, människor.

Som vanligt går jag händelserna långt i förväg. Kontrollfreak much?

måndag 28 november 2016

Nya förutsättningar?

Förkylningen hann ikapp mig tillslut. Förmodligen var det heldagen med julkonsert igår som var droppen som fick bägaren att rinna över. Så, idag fick jag vackert pallra mig hem och lägga mig på soffan, med diverse katter på magen. Jag stannar hemma imorgon, men sen får det vara bra.
Det är trist, för jag missar en stor konsert i Globen ikväll. Nu blir det köpesoppa och Bron istället. Och funderingar.
J sa, innan han åkte till konserten, att det finns ett jobb han kan söka. Ett jobb som är helt perfekt för honom. Bara det att det finns i Göteborg. På andra sidan landet.
Jag vill inte lämna Stockholm. Lämna kör, kvartett, vänner, jobb. Samtidigt.. det är inte så lätt för J att hitta jobb att söka. Jobb för mig bör inte vara lika svårt, hoppas jag. Och det finns väl bra körer i Göteborg också. Jag vet inte. Får väl suga lite på det.

torsdag 24 november 2016

i all hast

Träning, bah! Efter jul kanske, när inte 6 av veckans 7 dagar är fullkomligt uppbokade. Och när förkylningsbacillerna lämnar min kropp. Hellre förr än senare.
Nu är det i alla fall snart helg (igen) och livet är just nu rätt bra. Jag känner mig motiverad och på g. Hoppas det håller i sig, i alla fall tills jag kan samla kraft under jul. Sen blir det chefsforum i vår, så det ska nog fasen bli bra det här.
Träffade min gamla chef och åt sushi idag, trevligt och bra med kontakter.
Annars; trött och förkylning på gång, som sagt. Plus att jag har utslag som kliar över hela kroppen. Jag ignorerar. Fake it til you make it. Och chillar med katt i knät på lediga stunder.

fredag 18 november 2016

Vill ha mer

Kursen är avslutad och den var grym. Jag har lärt mig massor och nu vill jag bara fortsätta att lära mig. Det finns nätverk man kan gå med i. Det kostar lite, men jag tror jag kan övertyga styrelsen.

Nu sitter jag på ett fik och tänkte reflektera lite. Snart ska jag träffa min älskling (som fått ett tråkigt jobbesked) för bio. Och vem vet, i helgen kanske jag till och med kommer iväg och tränar!

torsdag 17 november 2016

på kurs

Är på kurs. Ny som chef. Så bra innehåll och så skönt att få höra att man inte är ensam om att känna sig ensam. Något av det första som kommer upp är "teflon". Låt det rinna av.
Jag får massor av matnyttigt och en hel del tankeställare. Och jag inser att jag får be min medarbetare om ursäkt på måndag. Inte för att det blivit dålig stämning, för det har det inte, men för att jag är chef.  Jag ska inte reagera som jag gjorde. Det var ett misstag, sånt händer, men då ber man om ursäkt.
Kursdag två imorgon. Jag ser fram emot det.

måndag 14 november 2016

Teflon

Jobbiga samtal på jobbet. Teflon.
Det rinner av.
Känslan av att inte duga, inte vara bra nog. Teflon.
När jag går i försvar när jag får, i mitt tycke ganska obefogad, kritik. Teflon.
Känslan av att vara ensam i min roll på jobbet. Teflon.

Jag har utvecklingssamtal med medarbetarna på jobbet. Det går bra. Vi pratar öppet, jag ger kritik, får kritik, tar till mig, diskuterar. Det känns bra. Så kommer sista samtalet. Jag får höra att, "om vi ska prata klarspråk", att jag är svår att prata med, för att jag reagerar starkt. Jag ber om ett exempel och får ett, två månader gammalt, där jag anklagas för att ha "fått spel och skrikit" som svar på en fråga. Jag minns tillfället. Vi är kort om folk, jag mår inte så bra, men kämpar för att hålla humöret och andan uppe. Jag får en, i mina öron negativ och lite anklagande fråga och jag fräser till. Svarar snäsigt, absolut, men skriker inte. Är bara så fruktansvärt trött på den negativa attityden från just denna person. Och det är här jag gör felet,. Jag går i försvar och säger just det. Att jag minns tillfället och om vi nu ska prata klarspråk så upplevde jag henne negativ och gör så ibland.
Hon bryter ihop. Stänger sig totalt. Förstår inte alls hur jag kan se henne negativ. Hon har aldrig sett sig så. Jag får försöka mildra, talar om att jag uppskattar henne som person och kollega, det är bara när hon blir stressad som den negativa sidan kommer fram.
Missförstå mig rätt, jag ångrar inte vad jag sa. Bara hur jag sa det och att det var i affekt. Och nu har jag ångest över det, samtidigt som jag är förbannad och ledsen över att det känns som att arbetsgruppen inte jobbar med mig utan mot mig. Att de vill att jag ska styra allt och när jag inte gör det vet de inte vad de ska göra och inget händer.

Jag håller ihop på jobbet, jobbar på bra till och med. Men bryter ihop när jag kommer hem och J får plocka ihop bitarna. Pratar ännu mer med kvartettjejerna sen. Får feedback och råd.

Så jag får börja styra mer. Peka med hela handen. Bestämma ansvarsområden. Tänka mer som med barnen. Nu är jag extra glad att jag ska på kurs torsdag och fredag.
Och vad är det värsta som kan hända? Att jag säger upp mig? Jobb finns alltid.

Så. Teflon. Allt rinner av. Inget fastnar. Jag väljer teflon.

söndag 13 november 2016

novembertankar

Oj vad jag tänker mycket nu. Jäkla november. Jäkla vinterdepression. Jobbet är det som spökar. Jag känner att det skaver. I det stora hela trivs jag, det gör jag faktiskt, men det skaver. Det känns inte som att jag accepteras som jag är. Min ledarstil. Den är så väldigt annorlunda mot föregående chefs. Hon styrde, hade ett finger med överallt. Jag styr, men vill att folk tänker själva. Tar ansvar, växer. Jag vill hålla i det övergripande, men jag vill inte detaljstyra. Jag vill inte behöva tala om varenda sak som ska göras. Inte på ett ställe där allting fungerat bra i 20 år. Men de är så vana att bli detaljstyrda att de blir stressade när jag vill att de ska tänka själva. De tycker det är förvirrande (min tolkning). Och då blir jag osäker, eftersom jag ju tenderar att vilja vara duktig flicka och få alla nöjda, och blir förmodligen väldigt luddig. Så. Jag behöver bli säkrare på vad jag tycker är rätt. Mer chef, mer bestämd på hur jag tycker det ska vara. Gillar de det inte, då får det vara så. Jag kan inte vara en chef som detaljstyr, det är inte min styrka. Jag blir bara snurrig.
På torsdag och fredag ska jag på kurs. En specialkurs för nya chefer, inom min bransch. Det känns skönt att få träffa andra i samma situation. Få ventilera. För jag känner mig jäkligt ensam.