Kris?

Det här med att vara olika. Det funkar väl okej, men ibland blir det bara fel. Eller så är jag inne i nån slags två och ett halvt-årskris. Jag vet inte. Men jag upplever att jag tas lite för given. Att det inte är så viktigt att boka in saker, bara han och jag. Ska det göras saker så är det alltid tillsammans med kompisen och hans tjej. De är trevliga, inget fel på dem direkt, men jämt? Det är klart att jag frågar mig om han inte vill göra saker bara vi. Att jag undrar varför han i princip aldrig vill göra nånting som jag föreslår, inklusive att åka bort nånstans nån weekend. Det måste finnas ett mål enligt honom, ett syfte, men vad hände med att göra saker för varandra? Att göra den man tycker om glad? Okej om han inte gillar mina förslag, men kom med något själv kanske?
Jo, jag kan resa själv eller med vänner. Jag ska det, i sommar, åka iväg på en utbildningsresa. Jag kan gå på grejer själv också, men jag vill ju göra saker med honom. Att bara sitta hemma, det är.. Det är mysigt det med, men inte bara!
I alla fall kunde jag inte prata om det här idag. HSP'n var vild och galen och tårarna rann för allt och inget och jag orkar inte gråta jämt när jag ska prata om saker. Jag väntar tills jag är stabilare. Så jag gick till gymet och gjorde mitt sista springpass för veckan och sedan köpte jag choklad. Hit med lite endorfiner! Nu känns det bättre. Med gråten, den har stillat sig. Däremot funderar jag fortfarande över det andra.