droppen

Sen rann det över ändå. Trots rätt dosering.
För jag förstår att han fortfarande känner av det senaste jobbiga året. Jag förstår att han har en ålderskris, att han känner att han inte gjort något bestående i livet. Jag förstår att det gör att det är jobbigt att prestera socialt. Jag förstår att han vill ha ett syfte med en resa, inte bara åka iväg för att det är kul att åka till nåt nytt ställe. Jag är så jäkla förstående så jag kräks!
Så när han sa att han fick ångest av att tänka på middagen vi ska på på lördag, med mina vänner, så rann det över. Jag blev stel och kall. Kände att jag måste säga något nu. Annars kommer det att växa, frodas och ta över hela mig.
Så jag sa. Berättade att jag kände att vi inte gör något, kommer jag med idéer möts de av skepticism, att om vi gör något är det sällan bara vi två och tyckte han det var tråkigt att göra saker med mig? Att jag känner mig bortprioriterad och tagen för given. Och han sa att det absolut inte är så, att han är dålig på att komma på saker att göra och att han vill ha ett syfte med sånt han gör, men att det inte betyder att vi inte kan göra saker jag vill också. Att han älskar mig, men att det är så sjukt jobbigt med människor han inte känner, att det blir sån press. Fast det betyder inte heller att vi inte kan träffa dem.

Jag vet inte om vi egentligen kom så långt, men jag fick i alla fall ur mig nåt som annars hade legat och svartnat och ruttnat.