På tunnelbanan på väg hem. Kämpar rätt hårt för att hålla tillbaka tårar, som jag vet kommer mest av stress och det där vanliga. Självförtroendet. Har just haft möte med styrelsen, mina chefer om man så säger, och det fokuserades ganska mycket på sånt som inte funkat. Det togs inte upp på nåt jobbigt sätt och det var inte heller oväntade eller konstiga saker, med tanke på att det är första året. Mycket av det har jag själv redan tänkt på och har idéer om hur jag kan göra annorlunda, men det är svårt ändå. Bara tanken på att andra suttit och diskuterat mig, vad som inte görs bra. Det är jobbigt.
Samtidigt är det bara ett jobb. Jag vill göra det bra, men det är inte det viktigaste i mitt liv.
Jag tänker att jag ska sätta mig och göra en utvärdering. Plus och minus på det här året, jobbåret alltså, och spara detta i en speciell bok. Sen ska jag göra samma sak vid jul och sedan nästa sommar. Ett halvår i taget. Nu har jag bestämt mig för att ge detta i alla fall ett år till. Det måste jag, det är ju egentligen inte förrän nu jag kan börja jobba ordentligt. Känns det jobbigt nästa år, eller om jag får samma kritik, då får jag ta mig en ordentlig funderare. Men jag tror inte det.
Och jag väljer ju själv. Jag kan låta mig slås ned av detta, eller jag kan ta till mig det jag behöver ta till mig, utvecklas och växa. Bara genom att skriva av mig här känns det bättre och lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar