lördag 22 april 2017

Jag tänker så mycket

Okej, så jag har alltså sökt tre jobb. Alla tre såna som förmodligen skulle passa mig bättre (bortsett från att två är kommunala och där är det lite kaos just nu), alla tre inom väldigt mycket bättre pendlaravstånd. Det ska byggas som fasen här i vår stadsdel framöver och jag fattar inte hur alla ska få plats i lokaltrafiken. Det är fullt redan som det är, eftersom detta är lite av en knutpunkt. Så, det vore väldigt smart att ha ett jobb som jag kan gå eller cykla till.
Sen är det förstås det där att jag precis börjar få fason på stället jag jobbar på nu. Eller på mig i relation till stället, kanske. Ska jag börja om från början? I och för sig med mer kunskap om yrkesrollen, men ändå?
Ungefär varannan dag vill jag sluta, varannan dag trivs jag fantastiskt bra och fattar inte hur jag skulle kunna lämna.
Men men. Jag vet ju som sagt inte om det ens blir aktuellt. Det kanske är jättemånga, väldigt kvalificerade, som söker och som slår ut mig i första rensningsprocessen. Nästa vecka kan jag väl vänta mig eventuella svar.

Annars är det ok. Jag inser väl mer och mer att J faktiskt är deprimerad och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Jag är ju mest van att vara det själv, inte att vara i närheten av någon annan som är det. Ska jag bara låta honom vara? Pusha på, försöka hitta på saker? Just nu försöker jag vara nåt slags mittemellan.
Jag är inte riktigt lika trött denna helg i alla fall. Fick sovmorgon, min egen tv-stund med Girls och Gift vid första ögonkastet. Varma mackor till frukost, Parks and Recreation (bästa serien NÅGONSIN, se den!) och snart killvarianten av våra tävlingar på webcast i soffan. Funderar på att promenera till Coop sen och se om de har glutenfri våffelmix, till frukost imorgon. Nyttiga livet går bra nu..

3 kommentarer:

  1. Ang J, själv när jag varit inne i depressioner så hjälper det inte när andra vill "muntra upp" med aktiviteter, däremot är det ju viktigt att han kommer utanför dörren och får motion och dagsljus. Så orkar du dra med honom på promenad (om så bara runt området) är det så gott som något? 👍🏻

    SvaraRadera
  2. Nej, jag vet ju det, samtidigt som det ibland var skönt att komma ut när man väl gjorde det.. Det är inte lätt att få ut honom, han är ingen promenadmänniska! Ibland kan jag få honom att göra det "för min skull", dock.
    Annars har vi ju det bra, inga bråk eller så. Det är väl det där mellan lakanen, som blur lite lidande. Fast vi tar mycket på varann och pussas!

    SvaraRadera
  3. Hmm, ja knepigt att få ut nån att gå som inte vill eller har lust..! Jag förstår att det blir svårt. Är man riktigt nere vill man ju inte vara bland en massa folk heller, så att 'lura' ut på promenad till nåt fik el liknande brukar inte heller bli så bra.

    Ah, ja det intresset dalar det oxå, ta det inte personligt bara.

    Kanske det lättar något nu när ljuset och värmen är på ingång, om en månad är det försommar!

    SvaraRadera